PERSONLIGT

Den äventyrslystne kameleonten

 

"Du ser farlig ut, men samtidigt snäll. En driftig, spännande och mångsidig person med positiv inställning till livet."

- Ett citat som sammanfattar hur de flesta svarade, när jag nyligen bad folk beskriva mig som person.

 

Jag heter Tony och är skådespelare utbildad på Teaterhögskolan i Malmö. Där avlade jag också en konstnärlig magisterexamen i Teater (Master of Fine Arts in Theatre) 2004 som den första studenten någonsin på en teaterhögskola i Sverige. Anledningen till att jag skrev magisterexamen var för att jag tyckte det var en intressant möjlighet att få fördjupa mig i ett ämne som det för skådespelare inte skrivits så mycket om, trots att de ofta utsätts för det både i film och på teater. Ämnet jag skrev om var stunt för skådespelare.

 

Som skådespelare har jag arbetat i åtskilliga uppsättningar teater och filmer sedan jag 1995 fick mitt första betalda skådespelarjobb. En av mina styrkor som skådespelare är att jag har en bred kompetens av kunskaper och erfarenheter från olika konstformer. Det är till stort värde i ett rollarbete, när det gäller att skapa övertygande och trovärdiga rollgestaltningar. Min syn på vad som är bra skådespeleri återkommer jag till längre ned på sidan.

 

Att bli skådespelare var inte någonting självklart för mig och det var nog många som förvånades över mitt val då yrket var högst ovanligt ute på "Varaslätta". Yrket ansågs dessutom utövas av "udda och flummiga" personer, helt olika den lugna (lite blyga), sportiga och artiga pojken jag då uppfattades som.

 

I det lilla samhället Stora Levene i Västergötland växte jag upp med både svenskt och polskt påbrå. I skolan var jag var bland de kortaste i klassen men mycket snabb och smidig. Under några år vann jag, kanske lite tursamt, i stort sett alla skolmästerskap i idrott. På fritiden spelade jag mycket fotboll i ett lag med äldre killar och drömde om att någon gång bli fotbollsproffs. I gymnasiet tog skådespelardrömmen över och jag slutade med fotbollen efter 11 års spelande för att istället satsa fullt ut på skådespeleriet.

Under min uppväxt tyckte jag mycket om att även testa mina fysiska gränser genom att t.ex. hoppa från träd, hustak och kanter i en grushåla. Intresset för fysiska utmaningar tillsammans med viljan att bli en så mångsidig skådespelare som möjligt ledde senare fram till att jag började arbeta på westernparken High Chaparral. Där arbetade jag i stuntshowen som skådespelare och stuntman och gjorde bland annat fall från 12 meter.

 

Första gången jag spelade en roll var i lågstadiet, som Josef i ett julspel, men det var i mellanstadiet jag fattade intresse för att skådespela. Jag tyckte mig på scen ha lätt för att fånga publikens intresse och få folk att skratta. Vår mellanstadie-lärare använde sig mycket av teater i sin pedagogik och det passade mig utmärkt att stå inför klassen och spela, läsa eller berätta något roligt. Efter några skådespelarfria år under högstadiet fick jag höra talas om ett nystartat estetiskt program i Skara med teaterämnena förlagda till Skara Skolscen. Detta var något som jag, utan att egentligen veta vad Skara Skolscen var, direkt kände att jag helst av allt ville gå.

 

Efter gymnasiet i Skara fick jag med kort varsel mitt första längre betalda teaterjobb. Det var som entertainer på ett hotellKreta. Jag hade då ingen aning om vad en entertainer gjorde eller vad det var för hotell jag skulle till. På den tiden hade jag inte tillgång till internet och hade aldrig varit på någon charterresa. Det var även första gången jag flög med flygplan utomlands och trodde därför att man bara fick ha handbagage med sig. Man kan lugnt säga att jag packade min väska väl inför en flera månaders vistelse i Grekland. Efter en dålig start, framför allt på grund av att jag i början kände mig hämmad av mina språkkunskaper, följde några händelserika och lärofyllda månader där jag arbetade i ett internationellt animation team bestående av personer från olika länder och kulturer.

 

Jag åkte hem från Kreta för att börja på Wendelsberg teater & skolscen där jag gick två års skådespelarutbildning och även utbildade mig till teaterpedagog. Under Wendelsbergstiden började jag känna mig redo för att söka scenskolan vars utbildning jag då felaktigt trodde var samma på alla teaterhögskolor. Först sökte jag teaterhögskolan i Göteborg men kom inte in. Jag tröstade mig då med något som skådespelaren Jarl Borssén hade sagt till mig. Vi hade träffats på hotellet där jag jobbade på Kreta och det han sa var att det finns andra vägar att ta än teaterhögskolan för att arbeta som skådespelare. Med Jarls lugnande ord i åtanke och en oerhörd nyfikenhet för vad utbildningen på teaterhögskolan kunde ge mig som skådespelare sökte jag även till teaterhögskolan i Malmö, där jag då kom in.

 

Jag gick fyra år på teaterhögskolan och utbildningen gav mig framför allt verktygen till att skapa en egen metod för att kunna ta mig an olika roller. Teaterhögskolan gav mig också tre lärdomar som jag har stor nytta av även i privatlivet och det är:

 

- Förståelsen för att våga göra fel. Det är endast då man kan utvecklas och kan göra

något riktigt bra.

- Förmågan att våga ifrågasätta. Varför gör man det man gör eller varför något ser

ut som det gör.

- Förståelsen för att ingen kan lära dig något. Det är du som måste lära dig av

någon.

 

Något jag ofta är med om som skådespelare är att publiken inte känner igen mig som privatperson efter en föreställning. Det har även fascinerat mina skådespelakollegor som varit med när det skett. I början upplevde jag det som negativt då jag trodde att mitt skådespeleri inte gjort tillräckligt intryck på publiken. Idag blir jag bara glad när publiken gillar min rollframställning men inte känner igen mig som privatperson eftersom jag anser mig då ha lyckats övertyga med ett bra och trovärdigt skådespeleri.

 

Mina stora förebilder vad gäller skådespeleri är Allan Edwall, Daniel Day Lewis och Charlize Theron. Det är tre skådespelare som har förmågan att få sina rollporträtt att alltid framstå som äkta, minimalt med privata/personliga egenheter och ticks. Rollerna dessa skådespelare lyckas med är alltid genuint genomarbetade in i minsta detalj med speciella egenheter och nyanser som alltid är olika beroende på vad för roll de gestaltar. Att det är samma skådespelare bakom alla roller kan vara svårt att tro. De fångar mitt intresse att följa filmens handling utan att tänka på skådespelarprestationen förrän efteråt.

 

Bra skådespeleri är generellt för mig när en skådespelare lyckas styra en publiks uppmärksamhet och tankar i en spelscen på det de vill visa utan att betraktaren fäster minsta fokus på skådespeleriet eller skådespelaren bakom rollen om det inte är syftet. Ju mångsidigare en skådespelare är desto större möjlighet har aktören att dölja sina egna egenheter och ticks i en rollgestaltning, vilket då gör deras rollframställning än mer trovärdig och övertygande. Pausen som uppstår innan något sker eller sägs i en spelscen tycker jag är det mest viktiga och spännande momentet i en spelscen. Bra skådespelare har känslan och förmågan att hantera pauser på rätt sätt och vid rätt tillfälle. Allt för ofta tycker jag dock att skådespelare använder pauser felaktigt, där det oftast blir manér som känns konstlade vilket bland annat tar bort rytmen och äktheten i spelet. En felanvänd paus förstör hela spänningen och inlevelsen.

 

Med mitt skådespeleri önskar jag få beröra och påverka andra människors tankar, känslor och åsikter genom att ge en magisk upplevelse som förhoppningsvis även ger en positiv kraft i vardagslivet.

 

Tony Lundgren

 

Segrarna gav inte bara glädje utan även prestationsångest inför nästkommande tävlingar. Det var något jag fick lära mig hantera. Ovanför ett tidningsurklipp från ett skolmästerskap i cykling.

 

 

Jag faller från 12 meter på High Chaparral.

 

Animation-teamet jag arbetade med på Creta Paradise hotel i Gerani på Kreta. Hotellet var utsett till ett av de 100 bästa i världen. Jag står näst längst ut till höger.

Entertainer

 

 

Under tiden som jag studerade andra året på Wendelsberg arbetade jag även på kvällarna som scentekniker i Joe Laberos show "Illusions" på Rondo i Göteborg.

Mackie Kniven i Tolvskillingsoperan är en av mina favoritroller.

 

Under fem år arbetade jag på Månteatern. En av föreställningarna var "Porslinsnegrer". Titeln väckte stor uppmärksamhet och debatt. Ovanför ett tidningsurklipp med mig och Alexander Karim från den föreställningen.

Via Dolorosa på Teater Insite är enligt mig en av de bästa föreställningarna jag spelat i.

MINA FAVORIT FILMER

.

1. Dansar med vargar.

Det är en välgjord,

intressant och vacker

film som aldrig blir tråkig

trots långsamt tempo.

Fantastiskt soundtrack.

Moraliska dilemman. Bra

manus, regi, foto som den

fick Oscars för. Ett möte

mellan indianer och vita

som aldrig gestaltats på

ett bättre sätt.

.

2. Gudfadern 1

Det är mycket bra

skådespeleri. Jag gillar

manuset, detaljerna,

musiken och att

berättandet är lugnt.

Gillar att det är en

spännande maffiafilm

som inte bara innehåller

krig och blod.

.

3. Gladiator

Det är en spännande

historia med en

berättarkonst på

högsta nivå. Fantastiska

närstrider och bra effekter,

snyggt foto och vackra

miljöer med passande

musik.

.

4. Schindlers list

Gripande historia som

känns dokumentär. Bra

skådespeleri och vackert

soundtrack. Viktigt

budskap om att man

inte kan värdesätta ett

människoliv.

Copyright © 2005-2016 Tony Lundgren